November

Ordföranden har ordet

I år var det 40 år sedan jag började på järnvägen första gången. Hos SJ i Hagalund. Jag blev anställd som ”eldare” och skötte bland annat tre stora ångpannor. Vi ansvarade för tryckluften, vattenposterna på bangården, såg till att det var varmt i hela Hagalund och producerade ånga till SJ-tvätten. 18 kilos tryck skulle det vara i ledningarna.

Även om det är inom järnvägen jag arbetar än idag känns det inte som att jag är anställd av ett järnvägsföretag. Det jag gör har fått allt mindre betydelse. Det är som om det vore en slump att det är just pendeltågstrafik vi sysslar med. Att vi lika gärna kunde arbeta på en chokladfabrik.  Järnvägens McDonalds kanske?

Billig, billigare, billigast

På samtliga företag som jag tidigare var anställd av i mitt arbete som tågvärd hade cheferna järnvägsbakgrund. Nu är ”chef” ett yrke i sig. Inom vilket bransch chefen utövar sitt chefskap har mindre betydelse. Lidl, Posten eller Buttericks. Din bakgrund är oväsentlig om du vill göra karriär hos oss.

Påverkar det vår verksamhet? Pendeltågstrafiken. Ja, mer än vad vi någonsin anar. Vad vi upplever är en baklängesutveckling med ingredienser som stavas antingen billigt, billigare eller billigast.

Igen och igen och igen

Vi noterar snabbutbildning till lägsta möjliga kostnad, trasiga tåg som skickas ut i trafik och orsakar störningar. Vi har högtalarutrop som inte existerar. Informationssystem, IT-system och telefoner som slutar fungera. Utropsinstruktioner som inte går att följa o.s.v. Självklart händer det inte varje dag men allt för ofta. Och när allt sker på en och samma gång har vi trafikkaos som ett brev på posten. Vilket vi fick uppleva i slutet av september.

Och var så säker på att vi får uppleva det igen. Och igen. Och igen.

Gör du skäl för din lön?

Vad jag bland annat lärde mig i Hagalund var att alla ingredienser behövs. Att även den till synes helt oväsentliga detaljen krävs för att det ska fungera. Det som får tågen att gå och helst i tid. Jag tänker på alla som på den tiden arbetade i verkstäderna, i förråden och ute på bangården. Växlarna, städarna, reparatörerna, fastighetsskötarna och de som serverade lunchen på markan. Alla behövdes för att hjulen skulle snurra.

Det här slår mig när jag av en, låt oss kalla det ”kollega”, fick frågan om jag anser att tågvärdarna gör skäl för sin lön? Underförstått var påståendet att vi tågvärdar har en lite för hög lön för det vi gör ombord på tågen. Kollegan ifråga gick omkring med napp och blöja då jag började på järnvägen första gången. När jag tänkte tillbaka på den tiden ser jag framför mig alla yrkesgrupper som bidrog till att tågen kunde rulla. Det som kollegan inte kunde se.

Ifrågasätt inga order

Nästa påstående från kollegan var att vi tågvärdar kommer att erbjudas ett annat arbete när vi blir ersatta av kameror. Så vad var problemet? Tekniken går framåt och går inte att stoppa, insåg jag inte det?

Kollegan verkade leva i tron att tågen rullar nästan av sig själv. Att det i stort sett bara behövs en förare. En tågvärd mer eller mindre saknar betydelse. Samma inställning har de där uppe. Eller åtminstone har de blivit tillsagda att tycka och tänka så av högsta chefen. Aldrig ifrågasätta en order. Det är en inställning värdig barnet med napp och blöja som leker tuff-tufftåg.

Fyll i själv

Och visst kan vi ta bort tågvärden. Även reparatören, växlaren, banarbetaren, städaren o.s.v. kan vi ta bort. För självklart kan föraren själv laga tåget när det går sönder. Även växla, städa, räta på böjda räls, sälja biljetter, göra utrop och allt annat som behövs för att ett modernt och teknikvänligt järnvägsbolag i världsklass ska kunna tjäna pengar.

Problemet är bara att… (här kan du själv fylla i om du har något bra motargument).

Skvaller och fjäsk

I en situation där jobben hotas, som de gör nu på pendeln, kan man uppleva hur de bästa respektive sämsta egenskaperna dyker upp bland dem som drabbas. Det är naturligt och inget unikt för en grupp människor som hamnar i kris. Där finns de som tror att de kan rädda sig själv om de baktalar sina kollegor. De som skvallrar, rapporterar, fjäskar och ständigt är beredda att hugga någon annan i ryggen.

Och så finns det de som är tvärtom. Solidariska, omtänksamma, måna om att höja sin röst och beredda att slåss för sina rättigheter. Vi har dem mitt ibland oss. Kollegorna som är våra föredömen. Som har slängt nappen och ser världen med nyktra ögon.

Och oavsett hur det här slutar är de dessa kollegor vi ska komma ihåg och hålla varmt i minne. De som inte gav upp.

Rainer Andersson

Ordf. Seko pendelklubben