Hoppa till innehåll

Krönika 16 februari

Ordföranden har ordet

Det påstås att Frankrikes sista drottning, Marie Antoinette, under en hungersnöd ska ha sagt: Om folket inte har bröd att äta, varför äter de inte kakor? Om någon i franska kungahuset verkligen sagt detta är inte belagt men det var i så fall inte Marie Antoinette, hävdar historikerna. Ändå släpades hon till giljotinen för att bli ett huvud kortare under franska revolutionens blodbad.

Inte hjälpte det att hon lovade bot och bättring om hon bara slapp giljotinen. Hon försökte göra en pudel, som det numera heter när folk med högre samhällsställning vill korrigera ett uttalande eller snedsteg. Men det var försent. Fransmännen hade nått kokpunkten. Tålamodet var slut med överklassens arrogans för andra människors lidande.

Irritation och upprörda känslor

Hur det än var med kakorna så vill man med citatet visa att de där uppe inte förstår oss här nere. Att de lever avskärmade från verkligheten och saknar empati. Och det kan ju leda till irritation.

Förra veckan på pendeln bjöd på en hel del irritation. Det var en mängd upprörda känslor kopplade till direktiv som inte tog hänsyn till personalens verklighet. Giljotiner restes däremot inte, tack och lov. Men själv mindes jag refrängen några av oss sjöng på 70-talet. På den tiden då arbetsgivarna var rädda för de som strejkade vilt och som struntade i om det var förbjudet eller inte.

Gruvarbetare, skogsarbetare, hamnarbetare, varvsarbetare, städerskor, fabriksarbetare. Tusen och åter tusen strejkade. Farsan strejkade, mina kompisars farsor likaså. Och där man själv inte strejkade samlades det in pengar till dem som gjorde det.

Ett förbannat rövarband

För att lugna ner känslorna beslöt riksdagen om en medbestämmandelag (mbl), lag om anställningsskydd (las), arbetstidslag (40 tim/v), förtroendemannalag (fackets rättigheter), arbetsmiljölag (skyddsombudens rättigheter) o.s.v. Allt för att försöka demokratisera våra arbetsplatser. Ja, ni vet det där som arbetsgivarna sedan dess har försökt göra sig av med och som våra mjukryggade fackföreningar inte tar strid för.

Men i alla fall. På den tiden sjöng vi: Mina herrar som räknar profiter. Parasiter som styr detta land. Ni ska få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband.

Vi skulle numera även kunna erbjuda det parasitära rövarbandet att cykla runt i snösörjan med en rosa Foodora-låda på ryggen. Matleverans åt de som struntar i om det finns kollektivavtal eller inte. Ett jobb för den som är sugen på en snabb karriär och en plats i solen.

Hur många har munskydd?

Ilskan hos kollegorna i veckan som gick liknade den som fick makthavarna på 70-talet att sätta groggen i halsen. Stationsvärden jag mötte hade fått direktiv om att göra en procentuell beräkning av hur många resenärer som hade munskydd under rusningstrafiken. SL ville veta.

Detta utan tanke på att stationsvärdarna hade fullt upp med upprörda, stressade och oroliga resenärer som försökte ta sig fram i trafikkaoset orsakat av snö och kyla. Och även utan tanke på att ingen är skapt att hålla ögonen fokuserade åt två olika håll i två timmar och samtidigt ge utmärkt service, återköpa biljetter, sälja munskydd, svara på om tågen är försenade, rapportera hur många som plankar och hela tiden undra när rastavlösaren dyker upp så att man äntligen kan gå på toaletten.  

Självklart kan man förvänta sig att en stationsvärd kan göra allt detta samtidigt. En baggis!  

Drick inte handspriten!

Dagarna innan kom direktivet att stationsvärdarna, som ska uppmuntra resenärerna att köpa munskydd och handsprit, ”inte ska sälja handdesinfektionen till någon om det är uppenbart att den tänker konsumera den som dryck”. Ja, du läste rätt. Nej, det var inget skämt.

Det var nog inte den vassaste kniven i lådan som kläckte det direktivet. Eller för att travestera ovan citat: Om folket inte har öl och vin att dricka, varför dricker de inte handsprit?

En pudel, två pudlar  

Tågvärdarna fick besked om att skynda på med stängningen av dörrarna för att inte försena tågen mer än de redan var. Förarna å sin sida uppmanades att köra lite fortare. Det irriterade kollegorna som såg ett direktiv om att strunta i säkerheten. Här kom veckans första pudel när trafikchefen dementerade att det handlade om att ställa säkerheten åt sidan. ”Av de reaktioner vi fått kan jag konstatera att vi lyckades dåligt med att förmedla budskapet som vi ville få ut”, skrev han.

Så sant. Man hade misslyckats rejält med att förmedla sitt budskap. Men det dröjde bara ett dygn innan man var på bollen igen. Och vilket inlägg! Nu var beskedet att tågvärdarna skulle börja registrera plockstädningen av tågen. Detta för att få upp NKI, Nöjd Kund Index.

Rapportera plockstäd

Nu tog det hus i helsike! Vadå? Ska vi göra städarnas jobb så att MTR kan sparka dessa och samtidigt tjäna pengar på höjd NKI? Aldrig i livet! Nu var det dags för en ny pudel. En dementi om att plockstädet inte skulle förändras på något sätt utan att det bara handlade om registrering av det tågvärdarna redan gjorde.

Vän av ordningen frågade sig, att om vi nu ska registrera något så är det väl i första hand de säkerhetsrelaterade åtgärderna. Eller?    

Dålig tajming kallas det. Om det sedan beror på bristande verklighetsuppfattning eller något annat spelar ingen roll. Effekten är densamma. Det är som att fråga den som håller på att drunkna om det inte är dags att förnya mobilabonnemanget? Hallå, vi har ett specialerbjudande som du bara inte får missa!  

Dåligt väder eller dåliga kläder?

I tio graders kyla beordras kundservicevärdar, utan ordentliga vinterkläder, att stå upp till sex timmar utomhus för att hjälpa resenärer med att validera sin biljett. Dålig tajming? Usel fingertoppskänsla? Taskigt omdöme eller bara brist på empati? Välj själv.

Kyla och snö. Pudersnö. En perfekt kombination för fastfrusna tåg. En nyhet? Knappast. Vart fjärde – femte år händer det och med en dåres envishet upprepas det att tågkaoset ”beror på väderleken”. Men det finns inget dåligt väder utan bara dåliga kläder, som man brukar säga.

Vet du svaret? Ring mig!

Dåligt förberedda järnvägsbolag sparar in på förberedande åtgärder av det enkla skälet att det kostar pengar. Och allt som kostar är dåligt för företag som går back. Visste man att tågen behövde avisas när snön yr? Självklart! Och vad har man på förhand gjort åt det? Fundera på det och ring mig när du kommit på svaret. Om du har något svar. 

Hade kollegornas upprördhet och ilska något samband med de sista veckornas kaos i trafiken, med inställda, försenade och fastfrusna tåg och växlar? Klart som korvspad!

Nöjd med lönen? Ring mig!

Vad vi har gått igenom är en period där inte bara resenärerna har varit försenades utan även våra kollegor ombord på tågen. Och inte bara resenärerna har frusit i väntan på tåg, utan även våra städkollegor som försökt hålla rent i kaoset. Liksom våra stationskollegor har fått ta hand om försenade resenärer, vilka de ska rapportera om de har munskydd eller inte.

Varför inte istället rapportera hur många i tågkaoset under rusningen som förmodas vara besvikna, stressade, uppgivna?

Och nu när de lokala löneförhandlingarna pågår. Gissa om din arbetsgivare tänker premiera dig för alla dina fantastiska insatser som du har fått så mycket beröm för under pandemiåret? Hjältar och allt vad vi blivit kallade. Vad tror du de orden nu är värda?

Ring mig om du blir nöjd med det du hittar i lönekuvertet.

Rainer Andersson

Ordf. Seko Pendelklubben

%d bloggare gillar detta: