Krönika 30 november

Ordföranden har ordet

Bland dem som har makt och inflytande är det populärt att då och då hävda att det är dags att tala klarspråk. Säga den obekväma sanningen rakt upp och ner. Kalla saker och ting vid dess rätta namn och strunta i om man beter sig som en elefant i ett glashus. Det ger pondus och respekt.

Problemet är att det många gånger bara är teater. Ett skådespel och inte ärligt menat.  

Att tala klarspråk

Det är sällan man blir uppriktigt överraskad när makthavare eller inflytelserika personer påstår sig tala klarspråk. Om ministern, kommundirektören eller chefredaktören åtminstone slog näven i bordet och brännmärkte t.ex. de ansvariga för att närmare ett tusen av våra gamla på äldreboenden har lämnats att dö i covid-19. Ja, då hade nog många av oss applåderat.

Att mer eller mindre aktivt se till att människor avlider är något som polisen normalt brukar utreda. Men har du hört någon minister hota med polisanmälan när det nu står klart att var femte gamling med misstänkt covid-19 på våra äldreboenden inte ens blev undersökta av en läkare innan de ordinerades palliativ vård? Alltså morfin istället för näring och vilket snabbt leder till döden. Det här är ingen vårdskandal, det är något mycket värre.

Arbetsgivarna dikterar lönerna

Har du hört någon ombudsman eller fackföreningsledare trampa runt i glashuset och avslöja att årets industriavtal är ett lönesänkningsavtal? Tror inte det.

När vårt fackförbund SEKO kommenterade industrins avtal, det sämsta på tio år, inför vår egen avtalsrörelse var det med orden: ”Sedan tjugo år tillbaka har löneökningstakten bestämts av parterna inom industrin. I sina förhandlingar sätter de nivån – eller ”märket” för hela landet. Även om det finns flera brister i modellen så har märket tryggat reallöneökningar och varit en stor del i att hålla uppe lönenivåerna i branscher där facket inte är lika starkt. ”

Det avtal som industrins parter har slutit i år tryggar ingen reallöneökning. Tvärtom. Det är ett lönesänkningsavtal då kostnaderna för mat, hyra och annat nödvändigt stiger mer än de ynkliga kronor som lönerna höjs.

För bara tre år sedan pekade SEKO finger åt att industrin skulle sätta ”märket” för alla oss andra. Då protesterade SEKO mot det man nu ser som något positivt, även om man medger att det ”finns flera brister i modellen”. Tacka tusan för att det finns brister när fackförbunden viker sig och låter arbetsgivarna diktera lönevillkoren.

Grannar

En som hävdar att han kallar saker vid deras rätta namn är Dagens Nyheters chefredaktör som (DN 22/11) menar att det pågår ett kuppförsök i USA från Trumps sida. Chefredaktören skriver med anledning av detta: ”Det finns ett värde i att kalla saker och ting vid dess rätta namn.”

Någon vecka tidigare (11/11) citerade Dagens Nyheter vår Säpochef som menade att Kina utgör ett av de största hoten mot Sverige. Man hänvisade även till en lag i Kina från 2017 som tvingar kinesiska företag utomlands att bistå den kinesiska underrättelsetjänsten med information. I praktiken spionera för Kinas räkning. Och det gäller alla kinesiska företag.

Nu handlade det om Huawei och andra kinesiska telecomföretag som man vill stänga ute från det framtida 5G-nätet. Då kallas Kina för en diktatur ”där fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter är vardagsmat och regimens spioneri inget okänt fenomen.” Men vad sägs då om andra kinesiska företag? T.ex. det som bor granne med Dagens Nyheter. Ingenting.

Ta bladet från munnen

Men om det nu verkligen finns ett värde i att kalla saker och ting vid dess rätta namn hos våra makthavare och inflytelserika? Då hade Säpo, Dagens Nyheter, våra ministrar och även fackföreningsledare tagit bladet från munnen och sagt, att ett företag som styrs av en spionerande diktatur där fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter är vardagsmat ska väl inte kunna lägga anbud på vår offentliga sektor och vår kollektivtrafik! Men kommer det att hända? Tror inte det. För det är ändå bara ett skådespel som pågår.

Ambassadörer

Den sista medarbetarundersökningen resulterade i ett index på minus 30 bland trafikpersonalen vad det gällde MTR som en attraktiv arbetsgivare. I mitt ”team” bland tågvärdarna, vi är cirka 60 kollegor, har MTR konstaterat att det finns 10 procent ”ambassadörer”. Hela 52% av oss utpekas som ”kritiker” och resten (38%) anses vara ”passiva”. 

För egen del har jag inte fyllt i någon medarbetarundersökning sedan jag hörde vår förra VD hävda, att de som var kritiska i MAU var ointresserade och oengagerade. Denna förolämpning mot kollegor som vecka efter vecka kliver upp mitt i natten för att gå till arbetet, vilket kräver en hel del engagemang, räckte för mig. 

Men vem vill vara ambassadör för ett företag från en diktatur ”där fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter är vardagsmat och regimens spioneri inget okänt fenomen”? Det är kanske något för Dagens Nyheters chefredaktör att undersöka?

Rainer Andersson

Ordf. SEKO Pendelklubben