Oktober

Ordföranden har ordet

Amnesty International meddelade nu i veckan att man ger upp och stänger sitt kontor i Hongkong. Lagarna som Kina drivit igenom gör det omöjligt att arbeta fritt utan rädsla för hårda reaktioner från regeringen, förklarar man.

Vad har det med oss att göra? Ja, en hel del då företaget som vi är anställda av ägs av regimen som vägrar mänskliga rättigheter på andra sidan jordklotet. Den som tror att en diktatur har en mer human och demokratisk sida när den agerar i andra länder lurar bara sig själv. En diktatur är en diktatur även om den uppträder på barnkalas och delar ut ballonger och godis.

Med armarna i kors

Jag hade nyligen förmånen att bevittna hur rättigheter försvinner även på vår arbetsplats. Det var i samband med information från facket till nyanställda tågvärdar. Här stod två gruppchefer i var sin ände av rummet med armarna demonstrativt i kors. En lämplig ställning för den som vill framhäva sin position.

Hos tidigare arbetsgivare har cheferna hållit sig borta när facket presenterat sig för nya kollegor. Nu gäller andra regler. Rätten att som nyanställd få ställa frågor till facket utan att chefen är närvarande är slopad. Välkommen till den nya verkligheten. En sund kultur i världsklass!

SL-chefen snattar

Så det var bara att anpassa sig till situationen. Cheferna stod där med armarna i kors och jag berättade för de nya tågvärdarna hur vi på pendeln började ana att något inte stod rätt till i den sista upphandlingen. Det var 2015 då SL:s dåvarande vd åkte fast för snatteri i taxfreeshopen på flygplatsen i Hongkong.

Skandalen var inte att SL-chefen snattade. Vilket han sedan fick sparken för. Den verkliga skandalen var att han besökte MTR under pågående upphandling. Han hade inget i Hongkong att göra. Resan innebar ett besök hos MTR samtidigt som SL upphandlade pendeln, ett kontrakt värt ca 30 miljarder på 15 år. Vid denna tidpunkt befann sig processen i en så kallad tyst period då SL inte skulle ha kontakt med företagen som tävlade om pendeln.

SL-chefen beklagade sig och menade att det gått för långt när det påstods att besöket hos MTR skulle handla om pendelupphandlingen. Nej, självklar inte! Det trodde väl ingen av oss?

SJ vann men ändå inte

Jag fortsatte berätta för de nya tågvärdarna hur upphandlingen sedan gick till. SJ lade lägsta budet enligt SL:s kriterier och borde därmed ha vunnit, kan man tycka. Då ändrade SL spelreglerna och genomförde en så kallad förhandlad upphandling mellan SJ och MTR. Då vann MTR. SJ överklagade och menade att SL hade pekat med hela handen åt MTR men inte gett SJ samma chans. Förvaltningsrätten bekräftade SJ:s version men menade att det SL hade gjort inte var olagligt.

Här började de nya tågvärdarna skruva på sig. När jag läste högt ur Dagens Nyheter, som kallade Kina för en brutal diktatur, förändrades deras ansiktsuttryck då jag tillade att diktaturen ifråga äger företaget som de blivit anställda av. Därefter höll jag upp Code of Conduct, MTR:s riktlinjer för en sund kultur, och nämnde att den påminner om hur man bygger upp en sekt. Här uppmuntras det till anonymt angiveri och det står att vi på fritiden ska vara ambassadörer för MTR och delaktiga i varumärkesbygget.

Något att rapportera

Det jag informerade om var kanske inte helt i linje med uppförandekodens krav på att ”upprätthålla och skydda MTR:s anseende, trovärdighet och rykte” men det var inte mindre sant för det. Jag pekade på de två cheferna och förklarade att de var här för att hålla koll på vad facket sade. Nu hade de möjligen fått ett och annat att rapportera.

Det jag kunde tillägga var att nuvarande SL-chef är hämtad direkt från MTR, liksom SL:s trafikchef. Relationerna är så goda att SL förbarmar sig över MTR:s ekonomiska bekymmer och skickar 24 miljoner i pandemistöd till pendeln. (Ingen verkar dock kunna lista ut vad pandemin har inneburit för kostnader för MTR). Av bara farten har SL också bestämt att förlänga MTR:s kontrakt på tunnelbanan med två år. Även det med hänvisning till pandemin.

Den utvalda eliten

Jag fortsatte med den ständigt återkommande personalbristen. Hur facket långsamt stryps genom nekad facklig ledighet och att de få skyddsombud vi har kvar går på knäna då de nyvalda skyddsombuden inte får den utbildning de behöver för att kunna utföra sitt arbetsmiljöarbete. Ändå har vi inte gett upp som Amnesty International har gjort.

De nya tågvärdarna tycktes sjunka ihop då jag berättade om underbud. När en entreprenör, med syftet att  ta död på sina konkurrenter, lägger ett så lågt anbud på trafiken att det inte går att tjäna pengar på verksamheten. Det förklarar varför vi sällan eller aldrig ser något trivselskapande, som en fruktkorg till jul eller en personalfest som vi tidigare varit vana vid. Istället har vi MTR Award där bara den utvalda eliten blir inbjuden. De som andra kollegor fnissar bakom ryggen åt.

Diktaturens kreatur

Så långt i min fackliga information såg de nya tågvärdarna ut att ångra att de tagit jobbet. Och det var inte min mening. Jag bad om ursäkt om jag hade skrämt upp dem och sade att vi vanligtvis trivs bra med kollegorna och därför blir kvar på pendeln. Något annat positivt kunde jag tyvärr inte komma på för stunden.

Min halvtimme med facklig information var nu slut. Jag hann därför inte nämna mitt favoritcitat av Olof Palme, det om diktaturens kreatur. De som bara lyder order och påstår att de inte är ansvariga för vad de gör mot andra människor eftersom de bara lyder order. Men det får jag berätta mer om en annan gång.

Rainer Andersson

Ordförande Seko Pendelklubben